Connect with us

Experterna

Förvirring, kommunikationsbrister, nästan färdigställda gemensamhetsutrymmen och omarbete

Published

on

Jimmy Dahlström Regionchef Prolog

Jag har nyligen fått det lite tveksamma nöjet att i skala 1:1 uppleva en del i byggprocessen som inte är branschens starkaste. Den del av byggprocessen jag talar om är när tillträde till nyproducerad lägenhet sker av den viktigaste personen i värdekedjan, dvs slutkunden. I detta fallet jag själv.

Många företag kämpar med låga NKI (Nöjd Kund Index) siffror, och i dessa slutskeden äts ofta mycket av den planerade lönsamheten upp pga felkostnader som enligt den alldeles för tidigt bortgångne och framstående forskaren Per-Erik Josephson uppgår till så mycket som 6,5 procent av projektets produktionskostnad.

Inom Lean Management talas det ofta och mycket om den viktigaste komponenten för framgång; slutkunden och vikten av att ha fokus på denna. Ständigt fokus på slutkunden. Inte på byggherren. Utan på mig, en helt vanlig människa.

Det är inte alla som vet att Toyota även bygger hus, Toyota Homes. Deras husproduktion präglas av en väldigt hög grad av prefabricering. Tillverkning av modulerna sker resurs- och yteffektivt, men det som är mest intressant och fascinerande är att inför varje arbetspass så börjar alla yrkesarbetare med att buga inför bilder på slutkunden som sitter annonserad i samband med produktionsplatsen. Bilder på helt vanliga människor som jag. Människor som precis gjort sitt livs största affär. Greppet med bilder på slutkunden kanske inte är helt förenligt med GDPR men ack så tankeväckande.

Jag är tämligen övertygad om att flertalet av de väldigt kostsamma fel som måste åtgärdas när slutkunden redan flyttat in skulle elimineras om de som utför de värdeskapande arbetena visste vem de faktiskt monterar köksfläkten för. Visste de vilken fas i livet vi är i och varför vi köpt just den här lägenheten i det här området skulle en personlig relation uppstå och en ökad noggrannhet infinna sig.

Vidare har jag även fått uppleva hur kommunikation mellan slutkund och projektutvecklarens kundservice fungerar. Och jag har inte tillräckligt med rader i denna krönika för att beskriva allt utvecklingsbart i den interaktionen. Däremot finns det även här inspiration att ta från Lean och andra managementfilosofier och forskning. En välinformerad slutkund är oftast en mycket nöjd slutkund; det finns inget som dödar nöjdhet som desinformation.

Problem, utmaningar, åtgärder och handlingsplaner ska synas tydligt och tidigt. I andra branscher är det numera praxis att slutkunden i ett interaktivt gränssnitt kan följa ett ärende och dess status och slutkunden har givetvis möjlighet att boka insatser från leverantören på tider som passar slutkundens vardag.

Så vad ville jag ha sagt med den här krönikan? Jo…

Allt för många entreprenörer och projektutvecklare saknar fokus på slutkunden och slutkundens upplevelse i samband med tillträde. Och detta står i korrelation med deras lönsamhet. Det är absolut inte hela lösningen på lönsamhetsbesvär i branschen men däremot en väldigt viktig pusselbit till att uppnå högt NKI, och i det längre perspektivet referens- och ambassadörsmarknadsföring och lönsamhet.

Vill ni ha hjälp, då vet ni var ni hittar mig.

/ en inte helt nöjd slutkund

Continue Reading
Click to comment

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Experterna

Hur hållbart är miljöcertifieringar egentligen?

Jag vill väldigt gärna ha fel i detta fall. Jag vill väldigt gärna att ni som läser inte delar mina åsikter och erfarenheter, och att ni då tar tillfället i akt och kommenterar, diskuterar och upplyser mig och andra hur det ser ut i dagsläget och hur det fungerar.

Published

on

Viktor Davidov header-2

För min samlade bild av hur byggbranschen fungerar idag är att en (eller flera) miljöcertifieringar ser fint ut på pappret, men när det kommer till kritan är det inte så viktigt ändå. Det jobbas hårt i början av projektet med att få in de krav och förutsättningar som krävs för att uppnå en eller flera miljöcertifieringar. Men ju längre projektet fortlöper desto mindre fokus läggs på uppgiften. Orsakerna till varför är många och varierar från projekt till projekt, och det finns säkert undantagsfall där min bild inte stämmer. En sak är dock helt klar. Idag krävs det extra resurser för att jobba med miljöcertifiering, resurser som inte finns eftersom miljöcertifiering inte står tillräckligt högt upp på allas agendor.

Personligen är jag väldigt angelägen om att branschen behöver höja upp statusen på miljöcertifiering och hållbarhetsfrågor, och att nyckeln till det är att minska den tid som krävs och de kostnader det medför i projekt.

Jag kommer nu i mitt resonemang avgränsa mig till byggprodukter.

Idag pratas det ofta om en loggbok där entreprenören ska fylla i vilka produkter och material som köps in och byggs in i ett projekt. Denna loggbok är precis vad ordet säger, en bok där du loggar dessa uppgifter. Jag har alltid ifrågasatt varför det heter “loggbok” och varför detta görs manuellt och i byggskedet, av entreprenörer och underentreprenörer. Det är dömt att misslyckas eftersom det inte finns tid ute i projektet, och eftersom det görs manuellt. 

Om vi istället i projekteringen projekterar digitalt med de produkter som ska köpas in och byggas in, som innehåller länkar till tillverkarens information om material och kemiska ämnen, produktens BVD, om de är BASTA-godkända med mera så resulterar det i att “loggboken” blir projekteringsmodellen (BIM-modellen). Då går det även i tidigt skede göra LCA analyser och TCO analyser på faktiskt och korrekt data.

Skulle nya produkt- och materialval behöva göras i byggskedet, då hanteras det genom att modellen uppdateras och på så vis hålls levande. Det i sin tur effektiviserar hela relationshandlingsförfarandet.

Tekniken finns idag. Det enda vi behöver göra är att ändra processer och metoder.

Först då blir miljöcertifieringar hållbart.

*BVD = Byggvarubedömning

*LCA = Livscykelanalys

*TCO = Total Cost of Ownership

Continue Reading

Experterna

Att ta tillvara på ögonblick

Någon ska någon gång ha sagt: ”Om någon presenterar en möjlighet för dig som du är osäker på om du klarar av, säg ja och lista ut hur du ska klara det senare.”

Published

on

Eller som Pippi sa det: ”Det har jag aldrig gjort förut, det klarar jag säkert av.”

Att våga ta chansen när den kommer är lätt i teorin men inte alltid så lätt i praktiken, framförallt inte när risken är stor, risken att inte kunna leverera det resultat till chefen som du planerat, risken att göra något ingen annan tidigare gjort.

Jag har förståelse för detta, jag är inte alltid ett praktexempel själv. Vad jag däremot vet är att många av oss i branschen suktar efter det stora genombrottet, när ska vi på allvar få genomslag?

Branschen är till bredden fylld med kompetens, kompetens som ofta är överrepresenterad men tillsammans misslyckas vi. Tar vi tillräckligt ofta chansen? Tänker vi tillräckligt ofta som Pippi?

Jag personligen har lovat mig att när jag kommer tillbaka från semestern ska jag ta chansen så ofta den dyker upp. Vi har många spännande projekt både pågående men också i sin linda. Utan att ta chansen så kommer vi inte på allvar kunna förändra branschen och lyckas med att få det stora genombrottet.

Jag vill även passa på att önska alla en riktigt trevlig semester, unna er tid till reflektion, glass med familjen och tid för att bara vara.

Så att ni likt jag har fyllt på med energi till hösten för att våga, våga utvecklas och ta chansen när den dyker upp.

Tack för att ni tog er tid!

Continue Reading

Experterna

Har vi något existensberättigande?

Vad händer den dagen Google, Amazon eller Apple för den delen bestämmer sig för att ge sig in i samhällsbyggnad?

Published

on

Jag satt häromdagen på ett flyg och läste Byggindustrin. Något ironiskt läste jag på min restid ett blogginlägg om hur min branschkollega Emile Hamon använder sin restid till reflektion, vilket även jag brukar göra. Restid försöker jag använda till att reflektera, läsa, meditera om man så vill, låta tankarna sväva.

En återkommande tanke jag haft på sistone är bristen på innovationstradition i samhällsbyggnad. Och innan ni som läser går i taket vill jag påpeka att jag såklart är medveten om att det sker massor med spännande initiativ på många håll och kanter i vår bransch. Det är inte brister på initiativ jag syftar till, utan att långsiktigt och ihärdigt cementera en innovationskultur. Och inte bara med fina ord, pilar och bubblor i någon årsredovisning utan faktiskt genom hårdvaluta som tid och ekonomi. 

Inom den fasta industrin har det sedan länge varit en självklarhet att avsätta en fast procentuell del av den årliga vinster till ett R&D konto, vilket en R&D manager står (i princip) fritt att förfoga över. I vår bransch tenderar innovation att bli personberoende. En person brinner för ett ämne, får gehör genom diverse informella politiska beslutsvägar och måste därefter äska medel. För vart ska kostanden för innovation konteras? Den frågan upplever jag tar upp alldeles för mycket tid i vår bransch, istället för frågan, vad kan vi utveckla? För är det något vi i vår bransch ska ha beröm för, är det vår förmåga att driva projekt, när väl ett utvecklingsprojekt är igång driver vi det med full kraft.

Min åsikt är att vår avsaknad av en naturlig innovationskultur leder till en tröghet inom nya innovationer till marknaden.

Jag skriver om detta då jag är genuint oroad, detta menar jag verkligen. Vad händer den dagen Google, Amazon eller Apple för den delen bestämmer sig för att ge sig in i samhällsbyggnad? Ur ett business case perspektiv är det inte alls otänkbart. Branschen står för en stor portion av världens BNP och har dessutom betydande möjlighet för utveckling. En spelplan som är en önskedröm för ett innovationsdrivet företag likt ovan nämnda. Om detta skulle inträffa, har vi då något existensberättigande?

Continue Reading

Trending

Copyright © 2019 Fieldly AB. Theme by MVP Themes, powered by WordPress.